Molly och jag är inte så jättegoda vänner just nu! Det stora problemet är när hon ska gå ut. Hon blir så glad när det är dags att gå ut. Hon hoppar och skuttar runt mig och visar med hela sin lilla uppenbarelse hur kul det ska bli. (När vi är inne, ja.) När vi väl kommer ut och hon har kissat, då ska hon in igen.

Hon sätter sig ner på sin lilla rumpa, hon kör ner alla tassarna i marken. Ibland vänder hon sig demonstrativt om så jag ser bara ryggtavlan på henne. Den lilla illbattingen sitter så stadigt där på marken med alla tassarna stadigt ner i asfalten. Hon glor på mig, hon försöker förklara åt vilket håll vi skall gå. Det är hemåt som gäller.

Om jag försöker dra iväg med henne går hon några steg. Sen vill hon stanna för att lukta. Men hon luras. När jag väl stannat så upprepas hela proceduren igen och igen.

Molly är en liten men stark hund. Men hon låtsas vara liten och klen med stora bruna hundögon!

OJ oj vad gör man. Jag som ville ha en promenadkompis.